Från början var det tänkt att den här bloggen skulle handla om mitt liv och mina intressen. Det vill säga musik, spel, djur och natur, litteratur, film, politik och allt däremellan. Kort sagt; kåserier och allmänt gnäll. Dessvärre gör min neurologiska status sig påmind mer ofta än sällan, vilket leder till att inläggen ibland handlar om ångest och dödslängtan istället för fjortishat och humoristiska spelrecensioner.
Just nu är jag inne i en jävligt konstig period. Jag pendlar mellan att vara hyperaktiv och självmordsbenägen, främst det senare. Det är därför jag sitter och skriver just nu. Det hjälper att hålla fokus på annat håll när jag börjat vandra längs den nattsvarta stigen. Att skriva musik brukar också vara en terapi utan motstycke, men för tillfället har jag så många småsår på fingrarna att det skulle vara ren sadomasochism att plocka upp gitarren.
Det är söndag. Egentligen skulle jag ha åkt ut och fiskat idag, årets gäddpremiär. Men våren har inte kommit tillräckligt snabbt så det får vänta några veckor. Jag hade kunnat åka till jobbet istället och hjälpt till med förberedelserna inför moduskiftet, men det känns som om jag kommer att fatta eld om jag går utanför dörren. Det räcker med att jag hör grannarna i trapphuset för att hela kroppen ska börja darra okontrollerat. Det bästa vore om jag orkat åka iväg till jobbet. Jag trivs i närheten av mina arbetskamrater. När jag mår så här känner jag mig gråtfärdig. Jag kallsvettas och har skakningar. Jag känner ett oerhört behov av att få vara ensam, samtidigt som jag vill att någon håller om mig, smeker min panna och övertygar mig om att allt kommer bli bra.
I natt sov jag väldigt dåligt, och när jag väl somnade gjorde mardrömmarna visit. Två av dom minns jag. Den första handlade om jag hade ett vredesutbrott på min mamma. Hon var onykter och ignorerade mig känslokallt.Den andra handlade om Jesus, tro det eller ej. Han var nästan död och täckt av genomskinlig stearin. Jag var en av lärljungarna. Vi satt och åt Nattvarden och Jesus låg framför oss på bordet. Hans ögon var svarta och han stirrade plågat oss andra. Vi spikade sedan upp honom på ett upp-och-nedvänt kors. Ljudet när spikarna penetrerade hans händer och fötter lät som krossat porslin. Väggarna runtomkring blödde och jag hörde viskningar, men kunde inte uppfatta orden.
Jag har ofta sådana här drömmar. Många handlar om mina föräldrar och/eller blod och död, ofta med religiösa och övernaturliga inslag. Hur man ska tyda dom vet jag inte, men det känns inte helt sunt att dylika saker surrar omkring i hjärnan. Ibland fortsätter jag tänka på drömmarna och spinner vidare på dom. När man skriver hårdrockslåtar är det då en fördel med bisarra tankegångar.
Jag skrev in mig på körskolan i torsdags, så nu tänkte jag försöka installera Bonniers Körskola. Med tanke på att jag sedan några veckor tillbaka sitter med Windows 7 så kanske det skiter sig och jag tvingas köpa böckerna istället. Strunt samma i så fall, körkortet är en investering väl värd varenda krona.
