Blitzkrieg Del 1. Bussresan dit.

Den 2-3 december var jag, brorsan och min padawan på Sabaton-kryssningen. Kort sagt kan jag beskriva hela spektaklet så här: Det bästa jag varit med om!!! Det slog första snusen, första moppen, första knullet osv...

Vi avgick via buss från Linköping ungefär klockan 15:00. Busschauffören var göteborgare, dessvärre av den sura sorten. Han tjatade hela tiden om att vi inte fick dricka öl på resan på grund att busstoan då skulle bli nedpissad, och det värsta han visste var när tjejer kom till honom och klagade på detsamma. Vi var såklart städade och fina och hade bara läsk med oss (allvarligt).

Allt gick lugnt till, TILLS.... vi gjorde första stoppet i Nyköping...

Här hoppade ett tjugotal män (och en kvinna) på, sedan flera timmar marinerade i alkohol. Stämningen gick från halvtakt till fullt ös på bråkdelen av en sekund. Vi satt längst bak, och naturligtvis var det här Nyköpingsgänget hamnade...

Blev såklart ett sjuhelvets liv. Dom var så vitt jag förstod arbetskamrater och hade med sig ett quiz, som de lät oss vara med på (som ursäkt för att de förstört vår lugna stund). Quizet hade dessvärre bara några få frågor angående Metal, resten handlade om diverse personliga egenskaper de i arbetslaget hade. Ingen av oss vann...

Del 2 följer...

Mardrömmar = finkultur?

Har återigen haft mardrömmar som hör hemma i facket "helt jävla sinnesjukt". Funderar på om jag borde skriva ner allt. Inte för att det är begripligt, inte ens för mig, men det är fan underhållning som får Hollywood på skam.

Det är en konstig blandning av verkliga livet, paranormala fenomen och religion. De två senare har jag inte mycket till övers för, men drömmer om det likt förbannat...

Kan ge mig fan på att om jag skriver ner allt och gör ett teaterframställande av det så skulle kulturfjantarna bli våta i kalsongerna/trosorna.

Flytt och sådant.

I skrivande stund kämpar jag med en begynnande förkylning. Vaknade igår natt efter en ovanligt otrevlig mardröm och mådde bara skit. Det blev värre och värre under dagen men masade mig iväg till jobbet ändå.

Vid årsskiftet lämnar jag denna förortsidyll jag nu lever i och flyttar in i stans mest mångkulturella område. Anledningen är flera; större lägenhet, billigare hyra/kvm, nära till jobbet och brorsan. En gång i tiden svor jag att jag aldrig skulle flytta till detta område, men jag har fått komma till insikt om att det finns för många praktiska problem med att bo så långt ifrån stan som jag gör nu, speciellt utan bil.

I övrigt är det lite annat på gång. Om lite mer än en vecka är det sista gången jag har samtalsterapi i Stockholm (blir här hemma därefter) och samma kväll bär det iväg på konsert med Dimmu Borgir. Det blir första gången jag ser dom live och förväntningarna är såklart på topp.

Brorsan och jag funderar dessutom på att segla iväg på Östersjön med Sabatonbåten. Vore trevligt med en kryssning som inte slutar med ångest för en gångs skull.

Spel och lite annat.

Börjar väl med spel, det har blivit en del av det den senaste tiden. Det mest uppenbara är väl Starcraft II: Wings of Liberty som uppfyllt alla förväntningar, rekommenderas varmt. Det andra är att jag tagit upp en hobby jag hade som tonåring - Warhammer. Warhammer är ett så kallat figurspel och det är vad det låter som. Man har en armé bestående av små figurer av plast och tenn och dessa krigar man sedan med mot en annan. +1000 nördpoäng till mig ;)

Köpte även ett nytt ljudkort häromdagen, ett externt sådant (Pod Studio UX2). Jag har fortfarande inte fått igång det ordentligt. Det funkar klockrent med hörlurar inkopplade, men inte med högtalare.

Annat som hänt är att vi fått en ny chef på jobbet. Jag hade enskilt möte med henne idag och det gick superbra. Förändringar är ju bra har jag hört så det ska nog bli bra.

Folktomt i paradiset.

Dagen efter midsommar och det är helt jävla folktomt. Bara jag o grannkärringen har haft vett nog att stanna hemma. Inte för att jag klagar.

Igår råkade jag ut för magsjuka av sprutlackeringskaraktär och ägnade större delen av dagen och kvällen till att sova bort detta obehagliga tillstånd. Idag är det bättre bortsett från den enorma hög av disk som pryder diskbänken. Det blir nog pizza idag, om pizzerian är öppen vill säga.

Två veckors semester framför mig. Vad göras? Sova och runka låter som ett utmärkt sätt att spendera den lediga tiden.

Fredag och lördag.

Fredag: Fick en redig jävla panikattack på jobbet. Blev inkapabel att fortsätta arbeta vilket gjorde det hela värre eftersom jag fick dåligt samvete för att jag är så jävla sjuk i huvudet. Jag är så fruktansvärt trött på att vara störd. Varför ska jag behöva stoppa i mig en massa piller bara för att kunna funka någorlunda normalt? Varför har jag tankar och fantasier som får andra att rysa av obehag? Varför får jag sådan ångest att jag måste tillfoga mig själv fysisk smärta för att kunna avleda själens? Varför kan inte jag få må som alla andra?

Lördag: Spenderade hela dagen hos en före detta arbetskamrat. Det regnade som tusan men vi lyckades ändå grilla den godaste middagen någonsin. Hon lyckades dessutom få mig att titta på vår kronprinsessas bröllop! Jag tänkte bara på två saker: "hur mycket har detta spektakel kostat", och "fan så snygg Madeleine är". Ångestfri hela dagen.

Äckliga små hundar.

Idag har det stundtals varit vad normala människor kallar "fint väder" så jag tog med mig Sagan om Ringen och en alkoholfri öl och placerade min feta lekamen på gräsmattan. Efter en stund stördes min lässtund av högljudda gläffsanden. Jag gick till framsidan av huset och upptäckte till min förskräckelse att Svenska Råttsällskapet hade årsmöte. Efter närmare inspektion visade det sig att det i själva verket var en bunt hundägare (om nu Dvärgpinscher och Chihuahua kan räknas som hundar) i full färd med någon typ av tävling. Tävlingen verkade gå ut på att få sitt lurviga lilla missfoster att klara en "hinderbana" på kortast möjliga tid. 

Jag återgick till mitt läsande men blev återigen störd när vinden blåste upp å det grövsta tills temperaturen sjunkit till en obehagligt låg nivå. Bara att bege sig in till soffan.

Läget med Fargash.

Det var meningen att jag skulle bli mer aktiv på bloggen, men alltid är det nåt jävelskap som ställer till det. I alla fall så är det ganska bra med mig just nu. I stället för Litium så knaprar jag en neuroleptika som heter Seroquel. Den ges i vanliga fall till människor med psykoser, men i lägre doser fungerar den även som stämningsstabiliserare, dvs perfekt om man är bipolär. Jag känner naturligtvis ups and downs som alla andra, bara att mina är lite mer påtagliga. Just nu känner jag mig lite hyper, men det är tack vare min nya medicin under kontroll.

I dag har jag umgåtts med kusin R. Det var länge sedan vi träffades och det var verkligen jättetrevligt. Vi hade mycket att prata om, speciellt vissa problem vi har gemensamt. Vi försökte även koppla in gitarren till datorn, men det gick inget vidare. Nytt ljudkort ska läggas på inköpslistan. Tills dess tänkte det bli inspelningsprojekt hemma hos kusinen. Kanske lägger jag upp det färdiga resultatet på tuben och bäddar in det här på bloggen.

Vad mer? Jo min chef ska byta butik. Känslorna inför detta har varit ambivalent, men överlag tror jag att det kommer bli jättebra. Förvisso kommer jag sakna honom något enormt med tanke på den otroligt bra förhållande vi har, men å andra sidan kan den utvecklas ännu mer när han inte är min chef längre.

Har dessutom kommit igång med min sjuka novell om Snickaren. Utkastet ligger på jobbet och jag försöker skriva lite varje dag på rasterna. Det blir en trilogi och första delen har jag döpt till "Legenden om Snickaren. Del I: Kemifabrikens Väktare". Jag ska inte avslöja för mycket, men det kommer bli många ruskigheter...

Söndag.

Whoho! Mår faktiskt bra idag. Tack vare piller, men ändå. Jag är dock lite hyperaktiv, inte manisk, utan lite mittemellan. Men hellre upp än ner, eller hur?
Dagen tänker jag ägna mig åt att titta på Oz, och så måste räkningarna betalas också.

Pratade med brorsan idag. Han var ute och fiskade vilket fick mig att bli grymt sugen på att plocka fram fiskespöna. Kanske blir det något nästnästa vecka då det förhoppningsvis har blivit tillräckligt varmt för att gäddleken ska dra igång.

Ångestens malström.

Från början var det tänkt att den här bloggen skulle handla om mitt liv och mina intressen. Det vill säga musik, spel, djur och natur, litteratur, film, politik och allt däremellan. Kort sagt; kåserier och allmänt gnäll. Dessvärre gör min neurologiska status sig påmind mer ofta än sällan, vilket leder till att inläggen ibland handlar om ångest och dödslängtan istället för fjortishat och humoristiska spelrecensioner.

Just nu är jag inne i en jävligt konstig period. Jag pendlar mellan att vara hyperaktiv och självmordsbenägen, främst det senare. Det är därför jag sitter och skriver just nu. Det hjälper att hålla fokus på annat håll när jag börjat vandra längs den nattsvarta stigen. Att skriva musik brukar också vara en terapi utan motstycke, men för tillfället har jag så många småsår på fingrarna att det skulle vara ren sadomasochism att plocka upp gitarren.

Det är söndag. Egentligen skulle jag ha åkt ut och fiskat idag, årets gäddpremiär. Men våren har inte kommit tillräckligt snabbt så det får vänta några veckor. Jag hade kunnat åka till jobbet istället och hjälpt till med förberedelserna inför moduskiftet, men det känns som om jag kommer att fatta eld om jag går utanför dörren. Det räcker med att jag hör grannarna i trapphuset för att hela kroppen ska börja darra okontrollerat. Det bästa vore om jag orkat åka iväg till jobbet. Jag trivs i närheten av mina arbetskamrater. När jag mår så här känner jag mig gråtfärdig. Jag kallsvettas och har skakningar. Jag känner ett oerhört behov av att få vara ensam, samtidigt som jag vill att någon håller om mig, smeker min panna och övertygar mig om att allt kommer bli bra.

I natt sov jag väldigt dåligt, och när jag väl somnade gjorde mardrömmarna visit. Två av dom minns jag. Den första handlade om jag hade ett vredesutbrott på min mamma. Hon var onykter och ignorerade mig känslokallt.Den andra handlade om Jesus, tro det eller ej. Han var nästan död och täckt av genomskinlig stearin. Jag var en av lärljungarna. Vi satt och åt Nattvarden och Jesus låg framför oss på bordet. Hans ögon var svarta och han stirrade plågat oss andra. Vi spikade sedan upp honom på ett upp-och-nedvänt kors. Ljudet när spikarna penetrerade hans händer och fötter lät som krossat porslin. Väggarna runtomkring blödde och jag hörde viskningar, men kunde inte uppfatta orden.
Jag har ofta sådana här drömmar. Många handlar om mina föräldrar och/eller blod och död, ofta med religiösa och övernaturliga inslag. Hur man ska tyda dom vet jag inte, men det känns inte helt sunt att dylika saker surrar omkring i hjärnan. Ibland fortsätter jag tänka på drömmarna och spinner vidare på dom. När man skriver hårdrockslåtar är det då en fördel med bisarra tankegångar.

Jag skrev in mig på körskolan i torsdags, så nu tänkte jag försöka installera Bonniers Körskola. Med tanke på att jag sedan några veckor tillbaka sitter med Windows 7 så kanske det skiter sig och jag tvingas köpa böckerna istället. Strunt samma i så fall, körkortet är en investering väl värd varenda krona.

Skuld och skam.

Ännu en onsdag, ännu en resa upp till den Kongeliga Hufvudstaden. Jag har trälat med en uppgift jag fick för några veckor sedan med titeln "Skuld och skam". Jag ska välja ut ett tillfälle i mitt liv där jag känner skuld och skam inför. Det fick bli självmordsförsöket i somras. Kan verka konstigt att känna skuld och skam inför något som är sprunget ur den djupaste helvetesångest, men så är det i alla fall.

Skuld och skam eftersom det ledde till att fler människor än jag själv mådde dåligt. Skuld och skam för att jag var för svag. Skuld och skam för att de mörka tankarna jag hade då fortfarande finns kvar. Skuld och skam för att jag är jag.

Det ska bli intressant att redovisa uppgiften för de andra i gruppen och se vad de har för åsikt om saken.

Att lära sig något nytt.

Jag har massor av låtar som bara ligger och väntar på att bli inspelade. Jag har dessutom nu äntligen programvaran som krävs för att dessa inspelningar ska lyckas. Problemet är att dessa satans jävla program är så infernaliskt användarovänliga att man kan gråta! Jag är inte 10 år längre och kan inte lära mig ett program på en timme. "Det är inga konstigheter" säger en kompis som kan Cubase och Reason utan och innan. Jo, det är det visst. En massa konstigheter.

Det finns dock en massa tutorials på YouTube som antagligen är till ganska bra hjälp, men ORKA plöja ner en massa tid på att först glo på en annan stolle pilla med programmet och sen själv försöka hänga med. Det är ju som att laga mat samtidigt som man tittar på svettmeister Per Morbergs program.

Nä, det borde å det snaraste uppfinnas datachip man kan föra in i skallen och sedan ladda ner kunskap.

Re-activated.

Tänkte börja skriva på bloggen igen. Det finns väldigt mycket att härja om, men jag har lite ont om tid för tillfället. Återkommer senare i kväll.