Min musik är bäst, ingen protest!

Ok, nu har jag fixat så att ni kan ta del av den vackra musik kallad Metal här på min blog. Jag har inte en jävla aning om hur jag ska kunna redigera vilka klipp som visas, men en gång i veckan, låt oss säga fredagar, så uppdaterar jag så att ni slipper höra samma skit om och om igen.

Guldklimp på YouTube.

Kolla in den här grabben, hans version av Canon är tamejfan den bästa någonsin! Har för mig att han var 16 år när han gjorde arrangemanget (som är grundat på Jerry C's version). Ibanez använder killen också, tummen upp!

Som en bal på slottet - alldeles underbart! Johann Pachelbel skulle vara stolt.

Skadeglädjen - den enda sanna glädjen.

Jag läste nyss på corren.se (grattis Corren, ni har uppdaterat er skitsida denna vecka) om att någon har stuckit ned vassa, hälsåvådliga pålar vid bryggan vid Karlsbybadet (Motala).

Hahaha!!! Detta är så genialiskt att jag önskar att jag kommit på det själv. Tänk er följande scenario; en badjävel, antagligen en tysk stolle, står på bryggan och tar sats...

Plums, splat, game over.

Fanskapet spetsas på ett sätt som skulle få självaste Vlad Tepes att förtjust klappa i händerna.

Jimmy Szigeti, kommunens fritidschef (wtf?), tar hela historien på gravt allvar. Han skickar dykare att klara upp skiten. Hur jävla nödvändigt är det att skicka dykare i detta läge? Kan man hålla andan så kan man lösa det här.

"Det såg ut som någon form av upp-och-nedvänt trästaket. Det här kunde ha gått hur illa som helst." säger den upprörda "fritidschefen".

Jag tycker att de gott kunde ha lämnat kvar pålarna. Hela badupplevelsen kunde ha fått nya dimensioner. Dyk i gott folk! Lev eller dö, risken är 50/50!
Är man så jävla otäck att man gillar sommar, sol och bad så förtjänar man fanimej lite rysk roulette.

Corren följer upp: "Händelsen är polisanmäld. Spaningsgruppen arbetar nu med att kontakta boende i området för att se om någon gjort några iakttagelser i samband med det inträffade."

Ja det finns säkert någon som sett dessa busar, det är därför pålarna inte upptäckts förräns nu... Använd det lilla förstånd ni har kvar, poliser och kommunmongon - Ni får ALDRIG tag på honom! Den skyldige är ett kriminellt geni utan motstycke!

Eller möjligtvis en eller ett par ungdomar, vad vet jag.

Shopping - ett veritabelt helvete.

Jag hatar att gå i affärer. Ska jag ha något så vet jag redan i förväg vad jag ska ha, och gör mitt yttersta för att hela spektaklet ska gå så snabbt som möjligt. Jag gillar inte att röra mig bland folkmassorna, det får jag nog av på jobbet, då tvingas jag till och med låtsas att jag gillar det. Det behöver jag inte på min fritid.

Idag slutade jag tidigt, så jag beslöt mig för att inhandla ett par shorts, då värmen för tillfället inte är nådig mot oss som helst har jeans och dessutom längtar efter kung Bore under sommarhalvåret. Jag begav mig till Dressman. Ja, jag handlar på Dressman, era ytliga snobbjävlar! Det är billigt och jag tycker kläderna är snygga, vilket är det enda som spelar roll.

Nu hade de en sjuhelvetes rea, så det blev mer än shorts. Jag fick med mig mer än vad jag tänkt mig med andra ord.

På vägen ut ur köpcentrumet gick jag förbi en klockbutik, och började titta på skiten av någon oförklarlig anledning. Det slutade med att jag pyntade 990:- för en fräsig G-Shock. Ännu en sak att lägga på listan för saker jag inte tänkt köpa.

Några minuter senare finner jag mig själv på Game, initialt för att hälsa på en bekant som jobbar där. Det slutar med att jag köper Hitman: The Triple Hit Pack. Nu kan jag lönnmörda å det grövsta, inte bara fantisera om det.

Strax därefter står jag och flaxar med min mobil på Teknikmagasinet och undrar om de säljer handsfree till min modell. Det gjorde de. Till överpris.

Vid det här laget är jag faktiskt lite sur. Jag känner mig lättlurad och konsumtionsimpulsiv. Jag känner mig som ett fruntimmer, med andra ord.

I ren och skär vrede känner jag att jag måste motivera mina köp och tittar mig omkring. Jag måste ha en ursäkt för mitt handlande! Omgående lägger jag märke till två kvinnor i 30 årsåldern som står och dreglar vid ett skyltfönster till en klädesbutik.

"Åh guuud så söt topp!" utbrister den ena.
"Billig är den också!" svarar den andra.

Diskret går jag förbi och sneglar på prislappen till denna juvel till klädesplagg.

499:- halva priset.

Korkade subbor.

Nu är jag nöjd. Kläder behövde jag, klocka ägde jag ingen, och min förra handsfree har katten tuggat sönder. Jag hade handlat klokt.

Snabbt gick det också, allt som allt tog shoppingturen mindre än 40 minuter. Det klarar bara en karl av. Jag vet, ty jag har varit och handlat med kvinnor. Dessa varelser kan spendera en halv dag på ett köpcentrum, och komma därifrån med endast en flaska svindyrt schampo.

Nä, nu tänker jag vänta ett helt år innan jag ger mig av på ett liknande äventyr.

Jag hatar inte allt, jag älskar mitt jobb.

Arbete... smaka på ordet, visst är det fint? Jag är långt ifrån någon vänstervurmare med palestinasjal, men jag gillar ordet "arbete". Att ha ett arbete är för mig att göra rätt för sig, att ge tillbaka något till samhället som gav mig utbildning, sjukvård (nja...) och bidrag när jag som mest behövde det.

Jag har inte alltid haft ett arbete, jag har varit så kallad arbetslös. Under denna period var jag så pass nedgången rent mentalt att jag inte ens såg en rimlig anledning till att stiga upp ur sängen på morgonen.

Under en period försörjde jag mig via socialbidrag, vilket i realiteten innebar att jag levde på vad vi i västvärlden kallar för existensminimum. Jag vände på varenda jävla krona, pantade varenda tomburk och utnyttjade alla rabattkuponger jag kunde hitta.

Jag är tacksam. Tacksam för att landet jag lever i gav mig denna livlina när jag som mest behövde den. Det var inte så lätt alla gånger, man fick ringa i det oändliga och fråga och tjata om något så självklart som möjligheten att betala hyran, men så här i efterhand så tycker jag faktiskt att det var värt det. Jag fick möjligheten att träffa andra människor i liknande situationer via något som kallas för "arbetsmarknadsutbildningar".

Genom dessa utbildningar lärde jag mig en viktig läxa: du kommer ingen vart här i livet om du inte tar dig kragen och gör något åt din situation! Ty på dessa utbildningar satt människor i åldrarna 18-50 och gjorde... gissa vad? INGENTING!
Spela onlinespel och fan o hans moster när de egentligen skulle skriva CV och söka jobb.

Jag skrev mitt CV, och ett förbannat bra sådant. Det gav mig en praktikplats och ett uns självrespekt av att ha ådstakommit något. Efter denna praktik begav jag mig raka vägen till Arbetsförmedlingen och fick tack och lov en bra handläggare.

Hon visade mig olika alternativ, och jag insåg ganska snabbt att om man vill ha ett arbete så kan man inte vara petig. Min handläggare frågade mig om jag kunde tänka mig att arbeta inom vården. Javisst, jobb som jobb för fan!

Jag tog kontakt med ett servicehus i min omedelbara närhet och lyckades få en praktikplats på ett av äldreboenden där. Efter praktikperioden fick jag en timanställning, och jag var kvar där några månader tills jag via en släkting fick anställning inom Systembolaget.

Den butik jag hamnade i fordrade långa resor till och från jobbet, men det gjorde ingenting. Jag hade ett arbete. Inga jävla bidrag, inga skuldkänslor av ligga samhället till last. Jag snittade ungefär 8000:- i månaden efter skatt - betydligt bättre än socialbidrag, men det var stoltheten som vägde mest.

Efter ungefär ett halvår så blev jag "utlånad" (inom Systembolaget kan man ibland få arbeta i andra butiker om det skulle krisa på grund av sjukdom osv.) till en butik som låg mer nära mitt hem. Släktingen som gett mig anställning bad mig att göra mitt bästa och visa framfötterna. Det gjorde jag.

Helt plötsligt fann jag att den nya butiken ville "låna" mig mer och mer, personalen gillade mig och jag kände likadant för dem. Vid årsskiftet blev det klart att jag skulle gå över helt och hållet till den nya butiken.

Fy fan vad jag var nöjd. Av egen kraft hade jag slagit mig uppåt och började upptäcka att det faktiskt finns något som kallas människovärde. Att slita som ett svin, och dessutom få uppskattning för det är något som är ovärderligt vad mig anbelangar.

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här, men jag tror i alla fall att det är som så att: du är i mångt och mycket din egen lyckas smed, men med kärlek och uppmuntran från din familj, vänner och kamrater så kan du lyckas in i det oändliga.

Jag är en av de som går till jobbet varje dag och känner sann lycka. Visst, jag mår fortfarande mycket dåligt ibland, men det är på bättringsvägen. Dels på grund av företagshälsovården, men framförallt på grund av mina nära och kära, och där inkluderar jag mina arbetskamrater, som jag skulle dö för om så skulle krävas.

Linköpingspolitiker anti-demokrater.

Måndagen den 28e juli kunde man i Östgöta Correnspondenten läsa att Monica Ericsson (VpK) och Paul Lindvall (M) gråter ut över att NSF fick hålla ett grundlagsberättigat tal på Stora torget i hela fyra timmar. Anledningen till att politikerna över huvud taget var där, var för att demonstrera mot nazismen genom att, hör och häpna, skramla med nycklar...

"Det hade räckt om de var där i en timme", säger Monica Ericsson.

Varför?

"NSF borde ha hållit mötet på någon parkeringsplats i stans ytterkant där de inte på samma sätt stör andra medborgares rättigheter. Den här typen av rörelser som öppet bekämpar demokratin gör att människor känner sig otrygga. Jag tycker inte att de ska få bästa läget i stan till att demonstrera." säger Paul Lindvall.

Skrämmande.

Dessa två muppar kallar sig demokrater, men vill samtidigt inte låta oliktänkande komma till tals längre än en timme, helst inte alls.

De fortsätter vidare att kritisera Linköpings poliskår, som gjorde något så ovanligt som att sköta sitt förbannade jobb; att hålla lägren ifrån varandra, i detta fall var vänsterfolket de aggressiva. De kastade ägg och flaskor mot NSF-demonstranterna, vilket i mina ögon är ett solklart exempel på hur en grupp människor helt utan skam i kroppen attackerar demokratin och yttrandefriheten i dess renaste form.

Corren hoppar naturligtvis okritiskt på den politiskt korrekta karusellen och pressar vakthavande polisbefäl med "frågor" (läs själva 1 2, känns mer som anklagelser) om huruvida de är kompetenta nog att hålla ordning och reda.

Vidare frågar Corren några demonstranter, uteslutande från vänsterblocket, vad de har för åsikt i frågan:
"Jag minns hur det var på 40-talet, det var ett himla liv kring det här då. Då var jag ung och sprang och jagade de där jävlarna." säger Arne Jonsson ,83.

Visst för att gammelgubbarna kan vara surkukar, men att de på allvar sitter och önskar att de hade krafter nog för att medelst våld nedgöra oliktänkande, det trodde jag icke.

Max Monryd, 22, säger följande: "Jag tycker att NSF ska få demonstrera, vi lever ju i ett demokratiskt samhälle. Men det är bra att folk visar sitt missnöje, jag är här för att visa att deras åsikter inte är okej. Man måste slåss för det man tror på."

Är det bara jag som ser att detta uttalande är mer motsägelsefullt än självaste bibeln? Först säger grabbhalvan att NSF ska få demonstrera, sedan säger han att vad de uttrycker inte är okej.

Måtte djävulen ta politiskt korrekta idioter!

Monica Ericsson och Paul Lindvall är sina politiska ideologier till trots, samma jävla skrot och korn: hycklare av värsta sort.

Jävla sommarhelvete!

Fy FAN för sommaren! Den tid då solen har sin största makt; då den vill skjuta UV-strålar på oss i syfte att sprida cancer. Folkslag från varmare delar av planeten börjar plötsligt helt orädda röra sig ute på gator och torg, tillfreds med den skållheta savann som är svensk sommar.

06:50, måndag morgon

Värmen börjar trycka på så fort det blir ljust, och det enda hopp jag har är att hinna till jobbet innan jag går under av vätskeförlust.

Är man som jag tvungen att använda sig av kollektivtrafiken för att ta sig någonstans, blir det hela naturligtvis genast mycket värre. Pendeltåget är väl ok, eftersom den far fram i 160 km/h vilket gör att ett öppet fönster svalkar hyffsat.
Men sedan kliver jag på bussen, en med en somalier bakom ratten vars kritvita flin vittnar om att han aldrig känt sig så hemma som nu. Han ser så förbannat glad ut att jag starkt misstänker att han rökt innan han gick till jobbet, och med rökt menar jag inte en giftpinne á la Marlborough... Så här jävla glad är inte en nykter människa klockan sju på morgonen, än mindre i denna tryckande hetta.

Jag stämplar mitt värdekort utan att ägna chauffören så mycket som en blick, och sätter mig. Fantiserar om mord. Bussförarmord.
Bussjäveln lämnar äntligen Resecentrum, och tio skållheta minuter senare är jag på jobbet. Här tillbringar jag resten av dagen.

Kunderna är på toppenhumör. Öl och rosévin säljer som... tja, öl och rosé på sommaren, och varenda kund påpekar det uppenbara jävla faktum att det är varmt ute. Nähä!? Menar du verkligen det? Det kunde jag aaaldrig tro! Var det det faktum att svetten rinner som på en nyknullad galt nedför din kropp, som du dagen till ära valt att endast dölja med shorts, sandaler och keps?

För helvete, vad är det för fel med folk som går med bar överkropp? Jag är också varm och svettas som ett as, men inte fan slänger jag skammen i garderoben och visar upp min fetlagda lekamen för allmän beskådan!
Tack och lov är denna företeelse främst tillskriven White Trash, men oturligt för mig, så jobbar jag på Systembolaget, och dit kommer nämnda grupp som ett brev på posten varenda jävla morgon...

Idag har jag hatat allt och alla, men imorgon är jag ledig, och bortbjuden på lunch hos en jobbarkompis och hennes karl. Det ska bli trevligt.

Första inlägget.

Jaha då är klockan strax efter fem och jag har inte lyckats sova i natt heller. Skitkul.
Till råga på allt så bestämde sig katten för att pissa i hallen, det var länge sedan nu. Han sitter just nu av sitt straff på toaletten, vilket i realiteten innebär att han lagt sig i handfatet och med sina hårfällningar ge rören en förstoppning.

En timme till vid datorn och sedan är det dags att göra sig redo för jobbet.