Jag hatar inte allt, jag älskar mitt jobb.

Arbete... smaka på ordet, visst är det fint? Jag är långt ifrån någon vänstervurmare med palestinasjal, men jag gillar ordet "arbete". Att ha ett arbete är för mig att göra rätt för sig, att ge tillbaka något till samhället som gav mig utbildning, sjukvård (nja...) och bidrag när jag som mest behövde det.

Jag har inte alltid haft ett arbete, jag har varit så kallad arbetslös. Under denna period var jag så pass nedgången rent mentalt att jag inte ens såg en rimlig anledning till att stiga upp ur sängen på morgonen.

Under en period försörjde jag mig via socialbidrag, vilket i realiteten innebar att jag levde på vad vi i västvärlden kallar för existensminimum. Jag vände på varenda jävla krona, pantade varenda tomburk och utnyttjade alla rabattkuponger jag kunde hitta.

Jag är tacksam. Tacksam för att landet jag lever i gav mig denna livlina när jag som mest behövde den. Det var inte så lätt alla gånger, man fick ringa i det oändliga och fråga och tjata om något så självklart som möjligheten att betala hyran, men så här i efterhand så tycker jag faktiskt att det var värt det. Jag fick möjligheten att träffa andra människor i liknande situationer via något som kallas för "arbetsmarknadsutbildningar".

Genom dessa utbildningar lärde jag mig en viktig läxa: du kommer ingen vart här i livet om du inte tar dig kragen och gör något åt din situation! Ty på dessa utbildningar satt människor i åldrarna 18-50 och gjorde... gissa vad? INGENTING!
Spela onlinespel och fan o hans moster när de egentligen skulle skriva CV och söka jobb.

Jag skrev mitt CV, och ett förbannat bra sådant. Det gav mig en praktikplats och ett uns självrespekt av att ha ådstakommit något. Efter denna praktik begav jag mig raka vägen till Arbetsförmedlingen och fick tack och lov en bra handläggare.

Hon visade mig olika alternativ, och jag insåg ganska snabbt att om man vill ha ett arbete så kan man inte vara petig. Min handläggare frågade mig om jag kunde tänka mig att arbeta inom vården. Javisst, jobb som jobb för fan!

Jag tog kontakt med ett servicehus i min omedelbara närhet och lyckades få en praktikplats på ett av äldreboenden där. Efter praktikperioden fick jag en timanställning, och jag var kvar där några månader tills jag via en släkting fick anställning inom Systembolaget.

Den butik jag hamnade i fordrade långa resor till och från jobbet, men det gjorde ingenting. Jag hade ett arbete. Inga jävla bidrag, inga skuldkänslor av ligga samhället till last. Jag snittade ungefär 8000:- i månaden efter skatt - betydligt bättre än socialbidrag, men det var stoltheten som vägde mest.

Efter ungefär ett halvår så blev jag "utlånad" (inom Systembolaget kan man ibland få arbeta i andra butiker om det skulle krisa på grund av sjukdom osv.) till en butik som låg mer nära mitt hem. Släktingen som gett mig anställning bad mig att göra mitt bästa och visa framfötterna. Det gjorde jag.

Helt plötsligt fann jag att den nya butiken ville "låna" mig mer och mer, personalen gillade mig och jag kände likadant för dem. Vid årsskiftet blev det klart att jag skulle gå över helt och hållet till den nya butiken.

Fy fan vad jag var nöjd. Av egen kraft hade jag slagit mig uppåt och började upptäcka att det faktiskt finns något som kallas människovärde. Att slita som ett svin, och dessutom få uppskattning för det är något som är ovärderligt vad mig anbelangar.

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här, men jag tror i alla fall att det är som så att: du är i mångt och mycket din egen lyckas smed, men med kärlek och uppmuntran från din familj, vänner och kamrater så kan du lyckas in i det oändliga.

Jag är en av de som går till jobbet varje dag och känner sann lycka. Visst, jag mår fortfarande mycket dåligt ibland, men det är på bättringsvägen. Dels på grund av företagshälsovården, men framförallt på grund av mina nära och kära, och där inkluderar jag mina arbetskamrater, som jag skulle dö för om så skulle krävas.