Sjuk IGEN.

Ja vad ska jag säga? Förkylningar suger pung och mitt imunförsvar är det uppenbarligen inte mycket bättre med. Har jag kanhända fått en släng av AIDS? Det skulle ju vara snopet då jag inte fått doppa kexet i hallongrottan på ett och ett halvt år. Livet är inte rättvist.

Föresten kan jag uppdatera angående den där födelsedagspresenten som var tvungen att beställas, det var en Martell Cordon Bleu, congac av finaste sort. Den ligger kvar på jobbet, så jag inte frestas att tulla av den. Tack så mycket, mamma och T!

På tal om dom, lilla Arrax utsattes för ett kidnappningsförsök häromdagen! T hade suttit och blivit läkarundersökt då hans hjärta inte är i bästa skick. Utanför satt Arrax bunden, dock hade T full uppsyn genom fönstret. Självklart flockades det folk kring honom, och helt plötsligt är han borta! T springer ut i bara kalsongerna och upptäcker att en äcklig White Trashkärring försöker fly med hundvalpen. "Hade jag haft några öl innanför västen hade jag dräpt kärringen!" förklarade T för mig. Fullt förståligt, jag hade nog gjort samma sak om någon försökte röva bort lilla Jocke, nykter eller ej. Hoppas kärringjäveln får vad hon förtjänar en vacker dag.

Jaja, nu ska jag kurera mig medelst skogsbärste och dokumentärfilmer.

Hockey.

Ikväll besökte jag tillsammans med min käre morbror Cloetta Center för att bevittna LHC besegra Södertälje. Det gick inte som jag förväntat mig. LHC storspelade de första fem minuterna i 1:a perioden, sedan verkade de mest gå på tomgång. Dessutom lyckades rinkens plexiglas smälla åt helvete. Två gånger. Första gången när Kristian Kudroc tacklade Niklas Person, andra gången när Martik Cibak försökte ge Andreas Pihl (som är en stor jävel) en omgång.

Förlängning naturligtvis, då det tar en stund att städa upp och byta glasskivor. I 2:a och 3:e perioden fick LHC åter den där kampglädjen man är van vid, men det räckte inte ändra fram. Spektaklet slutade 3-3. Det blev åtminstone inte förlust, så vi ligger fortfarande 1:a i tabellen.

Kvällen avslutades med ett par öl på Bishops Arms.

När jag kom hem såg jag på corren.se (ni var snabba den här gången) att LHC-huliganer attackerat en grupp värnpliktiga i tron om att de var Södertäljefolk. Pinsamt. Jävla slödder som inte utvecklats sedan äldre stenåldern!

Jaja, hoppas det går bättre mot Timrå nästa hemmamatch. Då lär jag än en gång stå i chokladasken och vråla.

Mardrömmar och sömnbrist.

På senare tid har jag drömt mardrömmar. Inga vanliga mardrömmar av typen "hjälp jag är jagad av något" utan betydligt mer ingående. För en kvart sedan vaknade jag alldeles kallsvettig, och mindes tyvärr vad jag drömt. Jag var inte MED i drömmen, utan jag observerade bara.

Det började med en mullatpojke i 14 årsåldern som av någon anledning har fått lift av två byggarbetare på väg till något jobb. Det är mitt i natten. De färdas i någon typ av kombi, kanske en Volvo. De stannar ute på landbygden och arbetarna säger åt grabben att detta är sista anhalten, nu får han klara sig bäst fan han vill. De lämnar honom i bilen och går sin väg. Pojken stirrar på dom och hans ögon blir grå, och han börjar slänga sig fram och tillbaka i bilen med ryckiga rörelser. Plötsligt skjuter han ut ur bakrutan som en jävla raket och lander med kattlik precision på fötterna 20 meter från bilen. Han tittar sig omkring med sina otäcka, stirrande grå ögon. Han blinkar inte.

Jag som observerar allt börjar nu "känna av" vad som händer. Det bor en obeskrivlig ondska i pojken, och han vill sprida den ondskan. Han springer med demonisk hastighet över landskapet, med sikte på de två arbetarna. Arbetarna är vid det här laget vid en gammal förfallen gård och de går in i ett skjul. Strax därefter landar pojken på marken utanför, som om han hoppat från flera meters höjd. Han stirrar intensivt på skjulets dörr några sekunder och rusar sedan in med en fruktansvärd hastighet och jag hör arbetarna skrika högt av rädsla och smärta. Jag får blodsmak i munnen och känner min kropp krampa.

Nu byter drömmen huvudkaraktärer. Två unga kvinnor, jag bedömmer att de är 17-19 år gamla, går över ett fält i sina bara linnen. Vanligtvis skulle drömmen ta en helt annan vändning vid det här laget, men icke. Det är fortfarande natt, stjärnklart och fullmåne. Kvinnorna går överfältet i meterhögt gräs. På något sätt känner jag att de är härute på grund av att de hört någonting. Plötsligt känner jag närvaron av ondska igen, och i samma ögonblick gör kvinnorna det också. De går snabbare och snabbare. Plötsligt dyker en spökflicka ner ljudlöst från luften brevid kvinnorna, och när hon når marken upplöses hon i en sjuklig grön dimma. Hon påminner starkt om spökkvinnan i The Grudge, alternativt Samara från The Ring.

Kvinnorna ser henne inte, men det gör jag. Jag panorerar "kameran" runt kvinnorna, och nu går det i slow motion. Spökflickan dyker ner gång på gång och försvinner precis innan kvinnorna ser henne. Men de känner hennes närvaro och börjar springa. Nu börjar omvivningen förändras. Gravstenar dyker upp lite här och var, riktigt stereotypt med andra ord.

Plötsligt stannar allt upp, och jag hör en grumlig, hotfull röst säga till mig: "Nu räcker det! Slynorna är mina och du kan inte göra någonting åt det! Om du utmanar mig igen så ska jag göra Dig till mitt offer i Din egen värld!" Sedan materialiseras det mest fruktansvärda ansikte jag någonsin skådat. Tänk er alla japanska spökflickor sammlagt korsat med Linda Blair från Exorcisten så kan ni få en aning om hur jävla vidrigt det var.

Sekunden senare vaknar jag. Sängen är dyngsur och hjärtat har lagt i femte växeln. Det känns som en panikattack, men jag lugnar strax ner mig och sätter mig sedan vid datorn och skriver ner det ni precis läst.

Då var 25 årsdagen till ända.

Var ju hemma hos morsan idag för att fira födelsedagen. God mat, god tårta och världens mest underbara hund.

Fina presenter fick jag också; böcker, en t-shirt och biljett till Morifade och Sabaton den 29/11! Dessutom fick jag en present som "var tvungen att beställas"... Detta något är med största säkerhet en dryck med minst 40% alkoholvolym.

Den anländer i slutet av nästa vecka, väntar med stor förväntan!

En person som fick ännu mer uppmärksamhet än vad jag fick idag var Arrax; en blandras, Leonberger/Schäfer. Härligare valp får man leta efter. Så otroligt social och kärvänlig. Men han kommer bli stor, han är bara tre månader och kommer som vuxen ligga på runt 65 kilo. Jag spelade till och med in en kort video med den lilla rackaren där han busar med brorsan.

Wrath of the Lich King!!!

Nu jävlar! Expansionen till World of Warcraft; Wrath of the Lich King har äntligen fått ett releasedatum! Klockan 00:00 den 13:e november kommer jag stå utanför EB Games och invänta den stund det blir min tur att köpa mitt exemplar.

Den där fjanten på Aftonbladet har fått pröva betan och mer eller mindre sågade den, men jag har pratat med andra människor, bland annat min bror (som varit medlem i en av världens bästa guilds) som spelat betan och vittnesmålen gör gällande att WotLK är bra mycket bättre än The Burning Crusade.

Jag räknar dagarna nu...

25 år snart, fy fan...

På söndag blir Fargash 25 år gammal. Notera "gammal". Jag hatar folk som hävdar att de är X år "unga". Fatta att vi inte blir yngre, bara äldre! Ett steg närmare graven för var år som går, och det finns inte ett förbannat dugg vi kan göra åt det. Det är helt naturligt.

Jag ser fram emot att bli gammal. När jag blir pensionär ska jag göra allt det som förvägrats mig i min ungdom. Jag ska supa dagligen och knarka så det står härliga till. Mina sista sekunder i livet ämnar jag sluta i gapet på en vithaj, alternativt en björns. Att dö på kalvskinn är för fjollor. Brutalt och blodigt ska det vara!

I vilket fall som helst, jag hade glömt bort min födelsedag och allt var frid och fröjd. Men ikväll ringde brorsan och undrade vad jag jag önskar mig. "Vad menar du?" undrade jag. "Ja du fyller ju år på söndag." förklarar han. "Åh, fan... nae jag vet inte. En pava whisky eller konjak" svarade jag. Allt jag ville ha för en månad sedan har jag ju redan skaffat mig.

En stund senare ringde morsan upp (nu har jag nämnt dig i bloggen, kärringjävel) och vi beslutade att jag ska fira 25:årsdagen hos henne. "Vill du ha tårta?" frågade skatan. "Njae, hellre köttfärsfyllda frallor" svarade jag. Men det bet inte. Det blir något annat. Plus tårta.

Fortsättning följer...

PS. Gutegirl, om du vill skicka en present så får du be om min adress via PM på FB... DS.

Katter och oro.

I morse vaknade jag av ett av de värsta ljuden som finns - skriken av mordiska skator. Jag slängde upp fönstret och skrek "far åt helvete!" åt de svart-vita asen, och de flaxade skrämda iväg. Sen hoppade jag in i duschen, och upptäckte då att allt inte var som det skulle. Var är katten? Han brukar ALLTID sitta vid toan och vänta på mig när jag duschar.

Då fattade jag - det var min lilla Jocke skatorna mobbat utanför fönstret. Han hade väl trillat ner någon gång under natten och satt och tryckte i buskarna. Trodde jag. När jag kom ut så fanns han inte att finna någonstans. Paniken växte. Har skatorna rövat bort mitt lilla psykfall till katt?

Inget mer att göra åt saken, jag var tvungen att bege mig till jobbet ändå. En tät väv av ångestblandad sorg omfamnade min själ idag. Var är katten? Tänk om nån gammal gubbe eller kärring tagit hem honom och trott han är hemlös eftersom han inte har något halsband. Gamlingar förstår sig ju som bekant inte sig på sådant där med öronmärkning och chipning.

När jag kom hem var klockan ungefär 21:45 och jag sprang omgående till baksidan av huset och började ropa på katten. Han var där. Snabbt sprang han fram till mig och började stryka sig mot mina ben. Sedan följde han mig in.

Men sagan slutar inte där... Vi hade bara varit inomhus i en kvart så hör jag ett krafsande ljud på golvet. Det är katten som vinglar fram. Helt plötsligt blir han alldeles lam i bakkroppen och kollapsar under soffbordet. Jag dyker ner brevid honom och börjar grina som en liten jäntunge, för till saken hör att Jocke har blåsljud i hjärtat och kan i princip dö vilken dag som helst, så nu trodde jag att det var dags. Han har till råga på allt skitit på sig. Han börjar skrika som fan och jag springer fram till datorn och får tag på numret till en jourhavande veterinär.

Kvinnan som svarar är mycket lugn och proffessionell och berättar för mig att det finns två olika scenarier; antingen har han fått en smärre propp, eller mer troligt, så är det som så att han helt enkelt reagerar på att han varit på helspänn efter dagens eskapader och nu känner sig trygg, och då kan det bli så här. Blåsljudet hjälpte säkert till att han reagerade så här.

Men nu är han pigg. Eller pigg och pigg, han ligger och grisar på en stol i vanlig ordning. Kattjäveln retar ofta gallfeber på mig, men jag älskar honom ändå.

Blizzard Entertainment - datorspelarens knarklangare.

Blizzard Entertainment är ett av världens mest framgångsrika spelföretag. Bara World of Warcraft allena har numer över nio MILJONER aktiva användare. Tänk er nu att varje användare betalar ungefär 120:-/månad för att spela WoW. Det blir mycket pengar det.

Dessa pengar spenderas dock väl, de har för tillfället tre titlar under utveckling som jag längtar efter lik en tjackpundare med grav abstinens: Wrath of the Lich King (expansion till World of Warcraft), Starcraft 2 (uppföljaren till historiens mest välbalanserade RTS) och sist, men inte minst Diablo III; spelet vi gamers har suktat efter i åtta år. Jag har samtliga spel på förhandsbokning och kommer sälla mig till alla nördar klockan 00:00 vid respektive releasdatum.

Varför gör då Blizzard världens bästa spel? För det första så behöver man ingen monsterdator för att kunna spela. För tusan, jag kunde spela WoW utan större problem på min gamla dator (som förutom maskinvara som passerat sitt bäst före datum redan år 2000, även hade svåra virusinfektioner) och det vill inte säga lite. Låga systemkrav utan att kompromissa kvalitén på grafiken är ett stort plus för den genomsnittlige gamern (i synnerhet de som har ont om pengar).

För det andra så är spelen löjligt enkla att komma in i. Jag har tidigare skrivit om mitt absoluta favoritspel Baldur's Gate (ej utvecklat av Blizzard), och det spelet är INTE lätt att komma in i. Bara att skapa grundstatsen för karaktären kan i värsta fall ta över en timme. När du väl börjat spela så har du minst 150 timmars (om du bara gör det du måste för att föra handlingen vidare) spelande framför dig innan du klarar spelet. I Blizzards spel är det mer lättsamt men har trots detta ett stort återspelningsvärde.

För det tredje, och detta är den viktigaste av alla punkter: Blizzard bryr sig om sina kunder och tar till och med deras åsikter i antagande när det gäller utveckling och förbättringar! Männen och kvinnorna på Blizzard är själva gamers och vet hur vi andra tänker.

Det tar ibland många år innan Blizzard kommer ut med en ny titel, men detta beror på att de vill att spelen ska vara så färdiga som möjligt innan det släpps. De förbättrar dessutom spelen långt efter de släpps, allt beroende på vad kunderna säger om vad som bör förbättras.

Gillar du datorspel så bör du leta efter loggan överst i inlägget nästa gång du står i spelbutiken, denna logga är ett tecken på kvalitet av högsta rang.

Skitfiske.

Idag gjordes ännu ett tappert försök att dra upp gammelgäddan utan tillgång till båt. Det gick inget vidare. Vid Ärlångens stränder slog det dock å det grövsta, men det var inte gäddor, utan asp. Dessvärre kände asparna inte för att hugga på våra beten. Vi stod även en stund vid Stångån, men det var lika dött där.

Nu börjar hösten äntligen komma, och kompisen har förhoppningsvis snart en ny båt att sjösätta. Vi var och klistrade fast en lapp på ett önskvärt objekt, hoppas ägaren hör av sig inom kort.

Fargash - författaren?

På senare tid har ett flertal personer i min närhet som läser min blog börjat tjata om att jag ska börja skriva noveller. När jag var yngre skrev jag utav bara helvete, men det har stagnerat de senaste åren. Jag vet att jag har talangen som krävs (men det får man egentligen inte säga i Sverige; jantelagens förlovade paradis), problemet är att jag jämt tappar tråden i mina noveller när jag hållit mig borta från skrivandet en längre tid. "Hur fan tänkte jag här?" brukar jag fråga mig själv när jag tittar på de många snabbt nedskrivna idéer jag har liggandes i skrivbordslådan.

Men jag tänker i alla fall göra ett försök, och jag har påbörjat en novell med arbetsnamnet "Snickarn" (en del av er vet varför...) och det kommer med största sannolikhet bli en otäck historia.

Huvudpersonen är redan fastställd, till stor del tack vare min chef. Det var inte svårt att få karaktären till liv, då han till det yttre är baserad på en verklig person. Dock är hans psyke och leverne helt och hållet resultatet av två sjuka människors (jag och chefen) bissarra brainstormande på jobbet. Huvudpersonens far och syster är även dom mer eller mindre fastställda. Det ska vara ett offer också, och han lär inte få det för muntert kan jag lova.

Det är kommer bli skräck, mina vänner. Tänk er Motorsågsmassakern fast hundra gånger värre.

Jesper Odelberg

Idag har jag suttit och surfat runt på YouTube och hittade ett klipp med komikern Jesper Odelberg. Som ni vet är Jesper CP-skadad och rullstolsbunden, vilket gör att han kan dra bättre skämt om handikappade än någon annan.

Jag ser inget fel i att skämta om handikapp, lyteskomik överlag är något jag uppskattar något oerhört. Men det ska vara för skrattets skull, inte för att kränka. Många människor vet dessvärre inte skillnaden, de anser att handikapp är inget man ska skämta om, man ska tycka synd om de handikappade och behandla dom därefter, det vill säga som sinnesvaga barn.

I alla fall, jag hittade ett klipp som jag tyckte var särskilt roligt, där Jesper och två andra CP:n uppträder i norsk TV. Klippet finnes här. Ett annat klipp som är bra är denna.

Ondaste mannen inom Black Metal - ute ur garderoben.

Gaahl, vokalist och frontman i norska Black Metalbandet Gorgoroth har enligt iBergen.no talat om sin nära relation med modellagenten Dan DeVero, och nu snackar vi inte om att de är och fiskar tillsammans, utan snarare polerar varandras köttpålar.
Anledningen till att de två möttes i första taget var på grund av att Gorgoroth behövde några vältränade karlar som skulle agera ögongodis till en ny video. Senare visade det sig att Gaahl ligger bakom en klädeskollektion för kvinnor, där även Dan DeVero är inblandad. De är inte tillsammans längre, men är fortfarande partners inom modebranschen.

Bortsett från detta sågs Gaahl enligt vittnen med en ung, blonderad gosse på Wacken Open Air, och de verkade mycket förtjusta i varandra. Det finns till och med en bild på dom. Titta på Gaahl, så ser du att han verkar extremt sugen på lite pojkaröv.

Så hur påverkar nu detta Metalvärlden? Den genomsnittliga hårdrockaren, som jag själv, lär inte bry sig nämnvärt. Lika lite som vi bryr oss om att Metalguden Rob Halford är korvryttare. Tvärtom så är ju Gaahls homosexualitet det ultimata hädelsen mot den kristendom han så starkt föraktar. Sodom och Gomorra och allt det där, ni vet.

Några som dock lär bry sig är de extrema Black Metalfansen. Inte nog med att deras före detta hjälte har blivit kläddesigner, så suger han dessutom balle och tar andra karlar i tvåan. Hela Gaahls image som en råbarkad bergakarl har jämnats med marken.

Vi får se hur detta artar sig, faktum kvarstår dock att detta är det mest intressanta som hänt hårdrocksvärlden på länge.