Katter och oro.

I morse vaknade jag av ett av de värsta ljuden som finns - skriken av mordiska skator. Jag slängde upp fönstret och skrek "far åt helvete!" åt de svart-vita asen, och de flaxade skrämda iväg. Sen hoppade jag in i duschen, och upptäckte då att allt inte var som det skulle. Var är katten? Han brukar ALLTID sitta vid toan och vänta på mig när jag duschar.

Då fattade jag - det var min lilla Jocke skatorna mobbat utanför fönstret. Han hade väl trillat ner någon gång under natten och satt och tryckte i buskarna. Trodde jag. När jag kom ut så fanns han inte att finna någonstans. Paniken växte. Har skatorna rövat bort mitt lilla psykfall till katt?

Inget mer att göra åt saken, jag var tvungen att bege mig till jobbet ändå. En tät väv av ångestblandad sorg omfamnade min själ idag. Var är katten? Tänk om nån gammal gubbe eller kärring tagit hem honom och trott han är hemlös eftersom han inte har något halsband. Gamlingar förstår sig ju som bekant inte sig på sådant där med öronmärkning och chipning.

När jag kom hem var klockan ungefär 21:45 och jag sprang omgående till baksidan av huset och började ropa på katten. Han var där. Snabbt sprang han fram till mig och började stryka sig mot mina ben. Sedan följde han mig in.

Men sagan slutar inte där... Vi hade bara varit inomhus i en kvart så hör jag ett krafsande ljud på golvet. Det är katten som vinglar fram. Helt plötsligt blir han alldeles lam i bakkroppen och kollapsar under soffbordet. Jag dyker ner brevid honom och börjar grina som en liten jäntunge, för till saken hör att Jocke har blåsljud i hjärtat och kan i princip dö vilken dag som helst, så nu trodde jag att det var dags. Han har till råga på allt skitit på sig. Han börjar skrika som fan och jag springer fram till datorn och får tag på numret till en jourhavande veterinär.

Kvinnan som svarar är mycket lugn och proffessionell och berättar för mig att det finns två olika scenarier; antingen har han fått en smärre propp, eller mer troligt, så är det som så att han helt enkelt reagerar på att han varit på helspänn efter dagens eskapader och nu känner sig trygg, och då kan det bli så här. Blåsljudet hjälpte säkert till att han reagerade så här.

Men nu är han pigg. Eller pigg och pigg, han ligger och grisar på en stol i vanlig ordning. Kattjäveln retar ofta gallfeber på mig, men jag älskar honom ändå.