Mardrömmar och sömnbrist.

På senare tid har jag drömt mardrömmar. Inga vanliga mardrömmar av typen "hjälp jag är jagad av något" utan betydligt mer ingående. För en kvart sedan vaknade jag alldeles kallsvettig, och mindes tyvärr vad jag drömt. Jag var inte MED i drömmen, utan jag observerade bara.

Det började med en mullatpojke i 14 årsåldern som av någon anledning har fått lift av två byggarbetare på väg till något jobb. Det är mitt i natten. De färdas i någon typ av kombi, kanske en Volvo. De stannar ute på landbygden och arbetarna säger åt grabben att detta är sista anhalten, nu får han klara sig bäst fan han vill. De lämnar honom i bilen och går sin väg. Pojken stirrar på dom och hans ögon blir grå, och han börjar slänga sig fram och tillbaka i bilen med ryckiga rörelser. Plötsligt skjuter han ut ur bakrutan som en jävla raket och lander med kattlik precision på fötterna 20 meter från bilen. Han tittar sig omkring med sina otäcka, stirrande grå ögon. Han blinkar inte.

Jag som observerar allt börjar nu "känna av" vad som händer. Det bor en obeskrivlig ondska i pojken, och han vill sprida den ondskan. Han springer med demonisk hastighet över landskapet, med sikte på de två arbetarna. Arbetarna är vid det här laget vid en gammal förfallen gård och de går in i ett skjul. Strax därefter landar pojken på marken utanför, som om han hoppat från flera meters höjd. Han stirrar intensivt på skjulets dörr några sekunder och rusar sedan in med en fruktansvärd hastighet och jag hör arbetarna skrika högt av rädsla och smärta. Jag får blodsmak i munnen och känner min kropp krampa.

Nu byter drömmen huvudkaraktärer. Två unga kvinnor, jag bedömmer att de är 17-19 år gamla, går över ett fält i sina bara linnen. Vanligtvis skulle drömmen ta en helt annan vändning vid det här laget, men icke. Det är fortfarande natt, stjärnklart och fullmåne. Kvinnorna går överfältet i meterhögt gräs. På något sätt känner jag att de är härute på grund av att de hört någonting. Plötsligt känner jag närvaron av ondska igen, och i samma ögonblick gör kvinnorna det också. De går snabbare och snabbare. Plötsligt dyker en spökflicka ner ljudlöst från luften brevid kvinnorna, och när hon når marken upplöses hon i en sjuklig grön dimma. Hon påminner starkt om spökkvinnan i The Grudge, alternativt Samara från The Ring.

Kvinnorna ser henne inte, men det gör jag. Jag panorerar "kameran" runt kvinnorna, och nu går det i slow motion. Spökflickan dyker ner gång på gång och försvinner precis innan kvinnorna ser henne. Men de känner hennes närvaro och börjar springa. Nu börjar omvivningen förändras. Gravstenar dyker upp lite här och var, riktigt stereotypt med andra ord.

Plötsligt stannar allt upp, och jag hör en grumlig, hotfull röst säga till mig: "Nu räcker det! Slynorna är mina och du kan inte göra någonting åt det! Om du utmanar mig igen så ska jag göra Dig till mitt offer i Din egen värld!" Sedan materialiseras det mest fruktansvärda ansikte jag någonsin skådat. Tänk er alla japanska spökflickor sammlagt korsat med Linda Blair från Exorcisten så kan ni få en aning om hur jävla vidrigt det var.

Sekunden senare vaknar jag. Sängen är dyngsur och hjärtat har lagt i femte växeln. Det känns som en panikattack, men jag lugnar strax ner mig och sätter mig sedan vid datorn och skriver ner det ni precis läst.