Jag går sönder!

Jag VET att en katt inte är en människa, och att jag antagligen lägger mänskliga värderingar på saker och ting, men jag slits sönder inombords i saknaden efter Jocke. Det går väl över, som alla sorger, men just nu är det för jävligt. Allt här hemma påminner om honom, och jag föreställer mig att han ska dyka upp när som helst där han brukade; när jag sitter på toan, när jag duschat, när jag sitter vid datorn osv. För en stund sedan tippade en påse med reklam över i hallen, och jag tänkte rent instinktivt: "Jocke, är det du som lever jävel nu igen?"

Detta är så jävla sjukt, det är som om en livskamrat bara har försvunnit, och därmed en del av mig själv. Jag trodde att jag var så förberedd på att han skulle dö, och så blir det så här...

Till saken hör att jag hatar att gråta, man får bara huvudvärk av det, speciellt eftersom män gråter på ett visst sätt. Vi sitter inte och småsnyftar, utan vi stortjuter för Kung och Fosterland. Ska det göras något ska det göras ordentligt, liksom. Jag hoppas det lugnat sig till imorgon, har verkligen inte lust att visa mig så här på jobbet. En fullvuxen karl som tjuter kan inte vara en vacker syn.

Idag åt jag lunch med Rabiat (tack för att du finns!) och kunde fokusera på annat, men så fort jag kom hem igen kom sorgen tillbaka.

Usch!