Vila i frid, Jocke.

Ikväll hände det som jag egentligen varit förberedd på sedan två och ett halvt år tillbaka. När jag kom hem från jobbet så hörde jag lilla Jocke skrika i smärta redan innan jag satt nyckeln i låset. När jag kom in så låg han i hallen och ömsom skrek, ömsom rosslade, hela tiden kämpandes febrilt med att kunna andas. Hela vänstra sidan av huvudet var dyblött då han legat och dreglat.

Redan första gången vi var hos veterinären för ett par år sedan fick jag veta att Jocke hade blåsljud på hjärtat, och att hjärtat kunde ge upp när som helst. Men det kunde också växa bort fick jag veta och även om det inte gjorde det så skulle han kunna leva ett långt, normalt kattliv. Nu blev det inte så. Jag fick halvt om halvt panik och ringde Rabiat. Han erbjöd sig omedelbart att köra oss till veterinären. Väl där så fastställdes det att Jockes hjärta inte orkar mer, och till följd av detta hade hans lungor blivit vätskefyllda.

Han låg där på undersökningsbordet med öppen mun. Han skrek och vred sig i smärta, och kämpade för Kung och Fosterland för att hålla andningen igång. Veterinären undrade om hon skulle göra en röntgen för att se hur illa det var, men sa samtidigt att det kanske inte var någon vits då katten verkligen var döende. Jag höll med och sa att jag ville att hans lidande skulle avslutas. Hon gick ut och kom tillbaka med en spruta narkosmedel, och gav Jocke en överdos. Hon släckte ned i rummet och lämnade oss ensamma. Då brast det ordentligt för mig trots att jag trodde jag var förberedd. Tårarna rann floder nedför mina kinder när jag klappade honom för sista gången. Tyvärr blev han inte så lugn av narkosen som jag hade hoppats. Han skrek ett antal gånger och försökte sätta sig upp, utan framgång. Detta gjorde det hela inte lättare att uthärda. Till slut blev han tyst och började andas alltmer långsamt. Han fick några dödsryck. Veterinären kom in och lyssnade med stetoskopet och fastställde att han var borta. Hon hämtade en kartong och jag lade ner honom. Han ska kremeras och askan ska spridas i en minneslund.

Gick sedan ut och betalade för hela kalaset och sedan åkte jag och Rabiat hem till honom och drack kaffe. Under tiden jag var där så kändes det bra, men nu när jag kom hem igen upptäcte jag hur tomt det är här hemma utan Jocke. När jag sitter vid datorn så brukade han ligga på fönsterbläcket brevid och spinna som en liten dieselmotor. Nu när jag skriver det här så kommer gråten igen på ren automatik. Sorgen får ha sin gilla gång, helt enkelt. Jag tänker helt osökt på vad Matti säger i Ronja Rövardotter när Skalle-Per har dött: "Han fattas mig, han fattas mig så det skär i bröstet". Jag lyssnar på Canon av Johann Pachelbell och bara gråter. Jag saknar dig, min lilla katt.

Så tänd ett ljus för lilla Jocke den 3:e Januari varje år och har Du själv en katt så ge den så mycket kärlek Du kan.