Släppa loss aggressioner.

Det finns en hel del just nu som retar upp mig. Jag tillhör inte den typ av människor som kan släppa saker hur som helst. Jag kan hålla en oförrätt levande i många år och mitt psyke verkar vara supergödsel för diverse hatiska känslor, på gott och ont. Jag har en fantasi som inte är utav denna värld, och när någon gjort sig ovän med mig så kan jag ligga länge och fundera på vad jag skulle vilja göra med vederbörande. Jag tänker osökt på en textrad från en av Raubtiers låtar; "Terror":

"Där fylls jag av en tanke som jag leker med ibland
den innefattar övervåld och vapen i min hand
Då vill jag höra skönsång till mitt val av musik
och hör jag inte skönsång så vill jag höra skrik"

Jag förlåter inte. Jag glömmer inte. Sån skit kan de religiösa syssla med. Jag predikar hatets evangelium.

Tidigare i veckan fick jag en så kallad ärkefiende. En gubbjävel, fet som ett gödsvin och tillika min kund kränkte både mig och min kollega på jobbet. Jag tänker inte gå in i detalj på hur och varför, men jag hatar verkligen denna individ. Han är en sådan typ som så fort allt inte går som han tänkt sig anser sig ha rätt att börja skrika och härja på andra människor för att få ur sig sin ilska. Jag är lite tvärtom, jag håller allt inombords och har bara vissa ventiler (t ex denna blog) för att få ur mig allt. Det skulle aldrig falla mig in att börja förolämpa en annan människa helt utan anledning för att jag själv mår dåligt.

Men det gör detta as till "människa", och han kommer få fan för det, på ett sätt eller annat. Som jag nämnde tidigare så är han redigt fet (och när jag kallar någon fet, så är vedebörande verkligen fet) och det kommer straffa sig. Förhoppningsvis dör han av en infarkt av det långsamma och plågsamma slaget.

Jag lär hämnas på fanskapet, men inte genom grov misshandel, utan jag kommer låta honom vara med i min novell "Snickarn", där han lär bli sodomiserad och slagen utav bara helvete.

Tack & hej, fettopastej.