Funderingar kring döden.

Har du någonsin stått på på en bro eller vid tågrälsen och hört en liten röst inom dig säga: "Gör det! Hoppa för guds skull och få ett slut på eländet!" Har du det så vet du att det är en massa olika frågor som dyker upp i huvudet på en och samma gång. Hur är det egentligen att dö? Blir det ett fint efterliv utan ångest och smärta? Kommer det att göra ont? Kommer familj och vänner sakna en? Ja du fattar, allt utmynnar så småningom ut i en fråga om huruvida Gud finns eller inte, och vilken av religionerna som i så fall har rätt. Enligt kristendomen hamnar självmördare i helvetet till exempel, vilket ju inte är något vidare med tanke på hur varmt det är där. Å andra sidan är nog musiken bättre där än i himmelen, eftersom hårdrock är Satans verk.
Enligt hinduismen så föds du om som något annat, inte nödvändigtvis en människa. Tänk dig att återfödas som en älg, eller en blomma, eller en gris. I vilket fall som helst lär man inte dö en naturlig död.

Det är i sådana här situationer jag begriper hur jävla primitiva vi människor är, vår komplexa hjärna till trots. Vi kan inte greppa något så okänt som döden. Många, det vill säga religiösa människor, tror och är övertygade om att de vet vad som händer. Skitsnack. För att citera en person jag känner när hon fick frågan av ett par Jehovas Vittnen om hon visste vad som hände när man dör: "Ja jag vet vad som händer. Du blir nedstoppad i en kista och inkörd i en brännugn." Ett tämligen klockrent svar om du frågar mig. Vittnena tyckte inte att det var ett bra svar, de tror ju att man endast kan finna frälsning om man följer deras doktrin. Skitstövlar.

Det värsta av alla scenarion jag skulle kunna tänka mig händer efter döden är att allt bara blir svart. Din kropp, ditt sinne, dina tankar, dina känslor, allt bara försvinner. Ganska trist.
Så hur ska man då förhålla sig till det här med döden? Inte en jävla aning faktiskt.

Varför skriver jag nu om det här? Jo, jag tror att jag hamnat i någon slags existensiell kris. Vissa dagar funderar jag på vad fan vitsen är med det här vi kallar liv. Andra dagar är det tvärtom om, då är livet alldeles underbart. För det är ju så, man kan inte sitta och fundera på döden utan att osökt komma in på livet. Vad är meningen med livet? Där har vi ju alla våra små teorier. Livet kan ju vara så enkelt som att hålla om någon man tycker väldigt mycket om, att dricka ett gott vin, att kela med katten eller att stå med ett fiskespö i handen. Alla sådana där småsaker som vi många gånger tar för givet betyder nog oändligt mycket mer än vad vi egentligen tror.

För många är livet att gifta sig och skaffa barn. Det tycker jag är en primitiv tankebana. Lägre stående djur tänker på det viset. Äta, sova, skita, skaffa barn, se ungjäveln växa upp och överge dig och sedan dör du ensam på ett äldreboende med en total främling som håller dig i handen. Jippie...

Ibland lockas jag av döden, det ska jag inte sticka under stol med. De där tillfällena när det känns som om jag står på en liten platå mitt i ett oändligt hav. Ingenstans att ta vägen rent fysiskt för att bli av smärtan med andra ord. Men jag har en självbevarelsedrift som är starkare än min dödslängtan.

Jag blev riktigt jävla osams en gång med en brud när vi diskuterade just ämnet självmord. Hon var så pass arrogant att hon på fullaste allvar hävdade att självmördare är fega kräk som bara gör sina nära och kära illa. Den här bruden har aldrig genomgått en kris värd namnet, och kan omöjligen sätta sig in i hur det känns att må så dåligt att man väljer att ta sitt eget liv. Klart som fan man tänker på hur ens nära och kära kommer att påverkas, och då väller också skuldkänslorna fram. Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det, men personerna som tar sitt liv har förlorat sitt hopp för länge sedan. Ofta har de dessutom blivit svikna å det grövsta av den Svenska offentliga psykvården. "Här får du lite narkotikaklassad medicin, så ska du nog se att du blir bättre!" Fittläkarna hade lika gärna ordinerat brännvin. Annan drog, samma resultat. Du mår bra för tillfället, men tillvaron blir outhärdlig utan den.

Nu ska jag koka kaffe och försöka skriva lite mer på mitt filmmanus, så återkommer jag imorgon med något mindre nattsvart i bloggen.