Barn.

Jag tycker inte om barn. Man skulle faktiskt kunna säga att jag hatar dom. Det konstiga är att det är egentligen inte barnen jag borde hata, utan deras slapptaskar till föräldrar som varken har moral eller intelligens till att uppfostra sina skrikande avkommor.

Varför skaffar folk ens egna barn? Det finns ju för helvete ett överskott av föräldralösa stackare runt om i världen som inget hellre vill än att få en mamma och en pappa som älskar dom.

Idag på bussen satt en äcklig kärring med sin om möjligt ännu äckligare horunge. Ungjäveln bara skrek och skrek och mamman gjorde ingen ansats till att vilja kväsa oljudet. Då var det tydligen mer intressant att läsa sitt horoskop i dagens Metro. Jag fick god lust att ge kärringen en rejäl lavett och sedan vråla HÅLL KÄFTEN!!! åt ungjäveln. Det gjorde jag inte.

Det borde vara åldersgräns på att åka buss, minst 18 år, helst 20. Föräldrar får skaffa bil där deras ondsinta snorvalpar inte stör omgivningen.

Men hatar jag alla barn? Nej, några går faktiskt an. Förra året var det en grabb på ca fem år inne på jobbet med sin pappa. När pappan betalade i kassan så väntade gossen på honom genom att hoppa upp och sätta sig på avsatsen vid slutet av kassan (den där man ställer kassarna på när man packar ner varorna). Detta uppskattades inte av en gammal sur kärringjävel som stod och packade i sina varor. Häxan spände ögonen i ungen och fräste att "där får du inte vara, gå ner!"
Började ungen tjuta? Nej. Han tittade bara upp på kärringen med ett leende på sina läppar och sa klämkäckt: "och jag heter Gustav!"
Alla i kön började garva. Alla utom kärringen som moloket begav sig iväg.
Sådana ungar går för sig, så länge de inte skriker och lever jävel.

Kolla in den här karln, han vet hur jag känner mig.