Snickarn.

Som jag skrivit tidigare så har jag påbörjat ett litterärt verk. Det blir dock ingen novell i ordets rätta bemärkelse, utan mer av ett novellartat filmmanuskript. Snickarn var faktiskt från början alltid ämnad till att bli en skräckfilm.

På grund av tempot och stilen i texten så kan det kanske verka amatörmässigt, och det är precis vad det är. Jag har ingen som helst erfarenhet av professionellt skrivande, definitivt inte vad gäller filmmanus.

I alla fall så är huvudpersonerna nu etablerade i mitt huvud, och jag har plitat ned prologen:
---------------------------------------------------
PROLOG

Regnet öser ner över den lilla gården. Blixten avslöjar i sina bländande hundradelar ett hus, huset där Ingela Petersson just i detta tillfälle gör sitt bästa för att med ren viljekraft klämma ett alltför stort barn ur sitt allt alltför lilla sköte.

Ingela skriker som en besatt när det abnormt stora babyhuvudet börjar titta fram. Doktor Eskilsson börjar dra i ungen. ”Det var mig en stor gosse!” utbrister han. Ingela svarar med ännu en skrikattack. Med stor möda får den gode doktorn ut ungen och konstaterar snabbt att det är en pojke. ¬”Jösses vad tung han är! Måste väga minst sex kilo!” konstaterar Eskilsson. ”Har du bestämt vad han ska heta?” Ingela ska precis till att svara när hon plötsligt blir tyst.

Hon tittar mot dörröppningen. Hennes fem år gamla dotter My står där med famnen full av nydiskade tallrikar. Tallrikarna väger minst sju kilo, men det är ingen match för denna smällfeta flicka som redan är stor som en 10 åring. My tittar på sin lillebror. Hon grips av en kraftfull känsla av att den lilla bebisen är hennes. Mys ögon tindrar.
”Det där är din lillebror” viskar Ingela och ler. Mys huvud vrider sig långsamt och hennes ögon möter sin mors. Mys blick blir hård som sten. Bebisen är hennes och ingen annans! Hon måste röja alla hinder ur vägen.

My agerar snabbt. Med ett vrål rusar hon fram mot sängen och slungar med all sin kraft tallrikarna i sin mors ansikte. Doktor Eskilsson ska precis till att ropa på hjälp när en hög duns hörs och han segnar ned på golvet. Hans bakhuvud är krossat. En blandning av hjärnsubstans och benflisor rinner sakta ut över golvet. Ett par seniga händer bänder loss bebisen från den döde doktorns grepp och lyfter upp den lille gossen.

My tar ingen notis om doktorns död, hon har andra saker i tankarna. Hon hoppar upp sin mors säng och plockar upp en porslinsskärva. Hon lyfter skärvan och börjar hugga sin mor. Hugg efter hugg efter hugg tills hon inte orkar mer. ”Fattar du att det är MIN bebis?!” skriker My till sin mor.

Ingela svarar inte. Hon ligger i sängen genomdränkt i sitt eget blod och efterbörd. Hennes sköte är totalförstört, kroppen prydd av hundratals huggsår. Delar av tarmpaketet sticker ut från den söndertrasade vaginan. Hennes döda ögon stirrar upp i taket.

My börjar andas i normal takt igen. Hennes blick är dock allt annat än normal. Hon hoppar ner från sängen och går fram till sin far, Krister, som synar sin nyfödde son. Krister sliter blicken från pojken och tittar på My. ”Nu är det bara du och jag, lilla My. Nu är det du som är pojkens mamma, och min nya fru. Nu ska vi döpa gossen, och sedan ska du och jag öva på att skaffa honom en lillebror.” My ler ett otäckt leende.

De går ut till vardagsrummet och Krister häller upp ett glas vodka. Han sätter sig i sin fåtölj och skvätter några droppar sprit på pojkens huvud. ”Jag döper dig härmed till Kjell” säger han och smeker den rödlätte gossen över pannan.
---------------------------------------------------

Det lär ta ett tag, men fortsättning följer...