Psykfall.

Nu ikväll satt jag i vanlig ordning och väntade på att pendeltåget skulle anlända så att jag kunde komma hem. Utanför väntsalen öste regnet ned (äntligen!) vilket ledde till att de flesta människor på stationen ville sitta inomhus. Det inkluderade även en av mina fiender - Psykkärringen!
Den här personen har vid flera tillfällen tiggt pengar av mig, med mycket liten framgång, och även av min bror, som var filantropisk (dum?) nog att ge med sig. "Då slipper kanske någon annan ge henne" sa han klämkäckt när jag ifrågasatte hans handlingar.

Jag höll även en kortare utläggning för henne en gång då jag försökte få svar på varför jag ska ge henne mina surt förvärvade slantar. Hon gick bara därifrån.

Nu ikväll satt hon på en bänk, som vanligt iförd samma gamla kläder, en walkman och ett par väskor size XL. Oftast brukar hon hålla käft, men nu hade tydligen de inre demonerna tagit tag i hennes själ, ty hon satt och rabblade samma mening om och om igen: "sluta jobba då om det är så hemskt!". Hela tiden, samma fras.

Tacka fan för hörlurar till mobilen så jag kunde höra Joakim Brodéns fagra stämma istället för psykkärringens samtal med någon bara hon kan se.

Jag vet av egen erfarenhet att Sveriges psykvård är under all kritik och egentligen borde man få skattelättnad för denna del av välfärden, för den fungerar inte på ett tillfredsställande sätt.
Att en människa sitter på en bänk och håller samtal med folk som bara existerar i vederbörandes huvud är inte bra. Hjälp henne, någon.